Kapitel 4

2009-10-21 av Aengeln

In satte sig ner bredvid Un. Hon låg på ett fält av sand och stirrade mot himlen. Solen stod högt på himlen och lyste starkt på dem, men Un kisade ändå inte mot den. Hennes långa hår låg utspritt över marken och glänste i det starka ljuset. Hon drog sina fingrar tankspritt genom sanden och nynnade för sig själv.

Det hade gått nästan 50 år sedan In tog sitt första andetag. Under den tiden hade byar sprungit upp över hela Gainea, även om de fortfarande låg glest. Un hade fyllt dem med ghulim, och en stor del av den tidigare så kalla ökenvärlden var nu grön och livfull. Det var på väg att bli en värld av skog. Skog och blommor. Människor och djur.

”Jag kan känna livet omkring oss”, sa Un utan att titta på In. ”Varje person som lever Drömmen är som en del av något mjukt och varmt. Något som jag är insvept i och som hela tiden värmer mig mer än solen. Jag önskar du kunde känna det.”

”Jag antar att det är något som är bara ditt”, svarade In. ”Något som bara du kan känna. Du är en del av allt levande på ett sätt som ingen annan kan bli.”

”Jag kan känna det för oss båda, för alla. Någonstans bland allt det mjuka och varma finns en liten del som är du. Ditt liv är viktigt. Allt liv är viktigt, det är det som betyder något.”

Un tystnade och fortsatte nynna lågt. In lade sig ner på Uns utsträckta arm och lät solen smeka hennes bara hud. Hon hade gått i flera timmar, och det var skönt att låta musklerna slappna av. Någon vecka tidigare hade hon lämnat Luziel i byn som han höll på att bygga upp, och färden till Un hade varit tämligen händelsefattig.

”Har du sett vad Luziel lyckats göra?” frågade In. ”Kommer du ihåg hur bekymrad han var över att vi var tvungna att bränna träden för att kunna få värme till natten, och om att han var övertygad att magi skulle kunna vara lösningen. Han hade rätt.”

”Vad jag minns har Luziel aldrig haft några problem med att värma någon under natten”, sa Un med ett leende.

”Nej, det stämmer visserligen”, skrattade In. ”Men den värmen hjälper inte när det är dags att förbereda mat. Du har gett oss mycket att äta, men en del är segt och smaklöst och gör sig bäst tillagat tillsammans med något annat.”

”Ni är bara otacksamma”, sa Un, men hon log fortfarande.

”Vi lever alla Drömmen”, svarade In muntert. ”Vi vill njuta till kropp och själ.”

Un öppnade munnen för att svara, men ändrade sig. Hon hade svårt att hitta ord för vad hon ville få sagt. Hon stängde munnen igen, men In hade sett rörelsen.

”Vad?” undrade hon.

Un tvekade en lång stund innan hon slutligen vände sig mot In.

”Alla lever inte Drömmen”, sa hon. ”Det finns fortfarande små, kalla hål i allt det varma. Vi har gjort det här i många år nu. Jag skapar liv, och ni – mina sju furim – hjälper dem att hitta vägen. Men det finns de som inte till fullo har hittat rätt ännu.”

Det nöjda leendet var borta och Uns ögon hade blivit allvarliga. In sa ingenting men tanken på att Un skulle vara besviken fick det att knyta sig i magen på henne. Hon älskade Un för den hon var och för allt hon hade gjort. In tänkte på alla år av ensamhet innan Un hade kunnat ge liv åt något med mer medvetande än skogen. Under den tiden hade Un – såvitt In visste – aldrig någonsin avvikit från att försöka nå Drömmen. Hon hade verkligen gjort allt för dem, och In ville inte tro att de skulle kunna misslyckas.

Un lyfte sin hand för att stryka lite hår ifrån Ins ansikte, och lade sedan handen mot hennes kind. Den var varm och len, och In njöt av närheten. Det fick även Uns drag att mjukna igen och det försvunna leendet återvände snabbt.

”Jag har sett er med dem”, sa Un mjukt. ”Ni lever Drömmen, precis som du sa, men vi måste hitta de som inte gör det. Vi måste hjälpa dem att bli av med kylan, det olyckliga.”

In nickade. Hon hade ingen aning vilka som var olyckliga. Hon hade vandrat mellan byarna de byggt upp, och aldrig träffat på någon som verkat olycklig. Men hon hade inte Uns medvetande, hon kunde inte känna Gainea på samma sätt.

”Vi har tagit små steg”, fortsatte Un. ”Jag tror det är dags att vi tar några till.”

In reste sig upp från Uns arm, och Un rullade upp på knä med en smidig rörelse. Hon hade händerna mot marken och lät dem sjunka ner i den mjuka sanden. In kände hur en våg av värme slog emot henne, värme som tycktes komma från Uns kropp. Hon reste sig hastigt upp och backade undan från henne.

Hennes blick föll på marken där Un tidigare hade dragit fingrarna. Hon hade ritat fyra cirklar. Två intill varandra, och sedan ytterligare två som omgärdade de första cirklarna. Från den vinkeln hon såg bilden såg det ut som två stora ögon mitt i ett runt ansikte. Vad den yttersta cirkeln skulle föreställa förstod hon dock inte, och In tänkte precis fråga Un vad det var för något när marken runt omkring dem började skaka.

In behövde inte öppna sitt inre öga för att uppfatta vad som hände. Mängden imata som flödade ut ur Un var så enorm att sanden runt omkring henne tycktes bölja och glänsa i solen, som om den var täckt med flytande glas. Den rullade och vibrerade och ett femtiotal kroppar tog långsamt form, utspridda i en cirkel runt omkring Un.

Vid Ins fötter tog ett ansikte form, en mans ansikte. Överbliven sand föll undan och avtäckte slät, gyllenbrun hud. Mannen slog upp ögonen och de fokuserade – inte utan en viss ansträngning – på In. En skakande hand sträcktes ut mot henne, och In tog den i ett stadigt grepp. Han var stark men lätt, och In hade inga problem med att hjälpa honom upp på fötter.

Hon log mot mannen och strök honom över håret med sin utsträckta hand. Ännu fler nyformade kroppar rörde sig oroligt i sanden. En del försökte resa sig upp på ostadiga ben, medan andra låg kvar – delvis nedsänkta i marken – och undersökte sina kroppar.

Un hade lagt sig ner igen. Hon var svettig och uppenbart tagen av ansträngningen. Tröttheten hade däremot ingen inverkan på hennes humör, och hon skrattade lyckligt när hon såg sina skapelser resa sig upp runt omkring henne. Liv var hennes gåva till världen, och världen var Un.

Det tog de nya ghulim en stund att få kontroll över sig själva innan de kunde komma upp på fötter. De var nervösa men samtidigt förväntansfulla. In rörde sig smidig bland dem och talade lugnande till dem. Hennes ljusa hy och röda hår stod ut märkbart bland de mörka männen och kvinnorna runt omkring henne.

In ledde dem bort ifrån fältet där deras liv hade börjat och vidare in i skogen. Hon visade dem träden och växterna, och hur de skulle kunna hitta vad som var ätbart. De lyssnade uppmärksamt på allt In hade att berätta, och när solen började dala var deras nyfikenhet långt ifrån stillad. När In slutligen började berätta om Drömmen så fanns det ingen som inte lyssnade spänt. Det var svårt att inte bli betagen av Ins inlevelse.

In lade märke till att redan samma kväll hade de nya ghulim börjat dra sig till varandra, och när mörkret gjorde sitt intåg var det flera par som somnade tillsammans. Själv lade hon sig till rätta en bit ifrån de andra, men det dröjde inte länge innan Un kröp ner och lade armarna om henne. In pressade sig närmare sin Skapare och slöt ögonen för att sova.

Under de följande veckorna arbetade de med att bygga upp en by. Det var ett arbete som hade en mycket viktigare innebörd än att ge dem tak över huvudet. Att förklara harmoni och lycka var en svår uppgift eftersom ord sällan hade tyngd nog att förmedla känslorna bakom dem, men tillfredställelsen av att se ett hem bli färdigställt var något som ingen kunde låta bli att ta till sig. Arbetet med att bygga upp något tillsammans skapade en känsla av gemenskap.

Varken In eller Un lade sig i vad byn skulle kallas, och det handlade om mycket mer än bara ett namn. Att namnge sitt eget hem var en viktig del i att stärka banden mellan invånarna, och Un och In höll sig undan när ämnet slutligen kom på tal. Kanske var det Ins metod att agera mentor, eller också så var det helt enkelt en väl sammanhållen grupp ghulim som hon hade fått ta hand om, men det första förslaget som lades fram accepterades enhälligt.  Byn skulle heta Solbris.

Byn låg i en dal i den sydöstra delen av Gainea. En stillsam å ringlade sig ner genom bergen och slutade i ett litet vattenfall som föll ner i en klarblå sjö i utkanten av byn. Solen och de ljumma vindarna gjorde att vattnet i sjön alltid var behagligt svalkande utan att bli för kallt. I Ins tycke hade Un dessutom överträffat sig själv när hon kompletterade den redan vackra miljön. Blommor som skimrade i regnbågens alla färger, och träd med söta frukter omgav byn på alla sidor. I vattenbrynet kring sjön hade hon skapat näckrosor som rörde sig långsamt i vågorna. Resultatet var en natur som berörde sinnena på alla som såg den.

Lugnet i kombination med den häpnadsväckande naturen gjorde att byn snabbt blev känd som en plats där kärlek och lust frodades. Älskande par från alla delar av Gainea besökte Solbris, och togs emot av de öppna och passionerade byborna. De var rättmätigt stolta över vad deras by hade blivit och välkomnade alla chanser att visa upp sitt eget lilla paradis.

In tog hand om många byar under de kommande åren, men hon återvände regelbundet till Solbris. Ibland hade hon med sig någon hon hade fattat tycke för, och ibland reste hon ensam. Oavsett vilket så var det en själslig njutning för henne att bara vara där några veckor.

Det var ett sådant tillfälle – när In var där för sig själv – som hon låg och flöt i sjön utanför byn. Hon hade gått i över två dygn och hade tagit sig direkt ner till vattnet utan att ens gå in i byn. Solen var precis på väg att gå ner, och hon suckade belåtet när hon kände det svala vattnet runt sina värkande muskler.

In hade nästan somnat där hon låg i vattnet när en rörelse fick henne att öppna ögonen. Hon såg sig om, men sjön var blank och stilla runt omkring henne. Hon hade just bestämt sig för att hon förmodligen hade inbillat sig det när ett par armar plötsligt sköt upp från sjön. De greppade henne hårt runt midjan, och chocken fick henne att helt glömma av att hålla sig flytande.

Det mörka vattnet slöt sig omkring henne när hon drogs ner under ytan. Hon kämpade och sparkade för att ta sig loss, och hon kände hur greppet släppte nästan omedelbart. Armarna som höll henne försvann lika fort som de hade kommit, och hon sparkade sig tillbaka upp till ytan igen. Med ett frustande gnuggade hon vattnet ur ögonen och vred sig fram och tillbaka för att försöka få syn på vem eller vad som hade greppat henne.

In vände sig helt om och stirrade helt plötsligt rakt in i ett par ljusblåa ögon som log lika mycket som resten av ansiktet som de tillhörde. Det tog In ett par sekunder att inse vems huvud som stack upp ur vattnet intill henne, men när det väl gick upp för henne vem det var så sprack hennes ansikte upp i ett leende.

”Jinni!” utbrast hon förtjust och kastade sig om halsen på henne vilket sänkte dem båda ner under vattnet ännu en gång.

”Jag trodde du var någonstans västerut”, sa In när de hade hämtat andan igen.

”Det var jag”, svarade Jinni och simmade runt In. ”Ännu en by har tagit form där uppe. Men du vet hur det är, det känns inte om som man behövs lika länge numera. De dödliga blir självständiga så snabbt, särskilt när byarna får besök av ghulim som levt ett tag. Så jag bestämde mig för att besöka din berömda oas.”

”Nog är det så”, konstaterade In. ”Men jag trivs med dem. Jag älskar att se dem lära sig att bry sig om varandra. Om jag så sitter vid sidan och bara tittar på, så gör det ingenting. Det var ju inte direkt så att jag behövde göra så mycket här i Solbris. Min oas, som du kallar den.”

”Inte?” sa Jinni och höjde på ögonbrynen. ”Det har jag svårt för att tro. Mer troligt är att du är blygsam, precis som vanligt.”

”Kanske det”, sa In fundersamt. ”Men den här platsen har blivit så underbar att jag har svårt att tro att det kan vara bara en persons verk. Det handlar om människorna här.”

”Blygsam”, upprepade Jinni med ett flin.

De sista solstrålarna höll på att försvinna vid horisonten, och de två furim började sakta simma tillbaka mot stranden. Både In och Jinni kunde se bra även i det totala mörker som utgjorde Gaineas nätter, men de föredrog ändå att inte stanna i sjön helt utan någon ljuskälla. Det var en trygghet när solen gömde sig på andra sidan världen.

De tog sig upp på stranden och lade sig ner. In grävde ur en grund håla mellan dem, och höll sedan ut sin hand med handflatan uppåt. Hon slöt ögonen och ansträngde sig för att kunna se det som ännu inte fanns där.

”Bolido!”, sa hon bestämt.

Det blågröna eldklotet tog form ur ingenting i Ins hand. Hon kunde känna hettan från det, men trots att flammorna låg så nära Ins hand att de lika gärna hade kunnat slå upp direkt ur den, så lämnade de ändå huden helt oskadd.

Hon släppte ner klotet i hålan där det fortsatte brinna. Jinni hasade sig närmare för att låta värmen torka henne, och skuggor spelade över hennes ansikte i ljuset från elden. Hon var kortare än In och aningen rundare. Hennes kolsvarta hår sträckte sig knappt ner till axlarna och i det blågröna ljuset såg det om möjligt ännu mörkare ut.

”Borde inte du möta Un snart?” frågade Jinni.

In skakade på huvudet.

”Nej”, svarade hon, ”hon håller på med att förnya befolkningen i några av de tidiga byarna där en del redan har börjat leva ut sina liv. Byborna som är kvar tar hand om nykomlingarna själva.”

”Jo”, nickade Jinni, ”det är det jag säger. De behöver inte oss längre.”

”Det gör mig inget”, sa In och stirrade upp mot den svarta natthimlen med ett leende på läpparna. ”Om ingen är beroende av oss, så är vi fria att nyttja av vår gåva.”

”Vilken gåva?”

In lade handen över bröstet.

”Vårt liv!” svarade In, och hennes leende blev ännu bredare. ”Våra egna liv, och andras. Det är liv som är Drömmen, och livet är till för att njutas!”

Jinni och In låg bredvid elden och talade långt in på natten. När morgonsolens första strålar började leta sig fram bestämde de sig för att det förmodligen var dags att sova en stund. Jinni gjorde en gest över eldklotet med en hand och mumlade något. Med ens föll det ihop och blev snabbt till ingenting. Jinni kröp närmare In och de somnade med ansiktena mot varandra.

In vaknade av röster efter vad som kändes som några få minuter. Hon hade väldigt lite behov av att sova, men den långa färden till Solbris hade tagit på hennes krafter. Det tog henne därför en liten stund att orientera sig efter att hon skakat av sig resterna av sömnen.

En blond man jagade lekfullt en skrattande kvinna över stranden. Hon var snabbare än honom, men höll uppenbarligen igen så att han inte skulle komma för långt efter henne. I vissa delar av Gainea hade hennes blickar ansetts som opassande. In var inte säker på hur det hade blivit så. Hon hade alltid lyft fram kärlek och fysiskt njutning som något naturligt och vackert – precis som det ansågs vara i Solbris – men det fanns många som istället ansåg att det skulle vara något privat.

Kvinnan lät sin förföljare hinna ikapp henne, och de två tumlade omkull, tätt omslingrade, ner i sanden. Deras händer letade sig fram ohämmat över varandras kroppar och de kysstes passionerat. In blundande och öppnade sitt inre öga mot dem istället. Deras imata brann bländande starkt inuti dem, närd av deras känslor, och In tog in synen av deras rosaskimrande former ett par sekunder innan hon stängde ögat igen.

”Du är alldeles för vacker”, hörde In honom säga.

Hon svarade inte, utan fnissade bara och kysste honom igen. Han besvarade kyssen, och lyfte sedan huvudet ifrån henne för att se sig om. Hans blick svepte över In och Jinni, men han lät den vandra vidare, om än med ett leende. Mannen tittade upp och fick uppenbarligen syn på vad han letade efter någonstans uppe på klipporna vid vattenfallet.

”Jag vet vad du behöver”, sa han och såg på henne igen. ”Den vackraste blomman till den vackraste kvinnan i byn.”

Han kysste henne och reste sig snabbt upp. Han rusade bort till klippväggen intill vattenfallet och började genast klättra upp. In tittade upp och kunde se klungan med vita blommor ett tiotal meter ovanför honom. Mannen visste tydligen vad han gjorde, för hans händer och fötter fick enkelt fäste i klipporna och han rörde sig snabbt uppåt mot sitt mål.

”Ingen gör så för mig”, sa Jinni som tydligen också hade vaknat. ”Varför är det så?”

”Det beror förmodligen på att du skulle kunna klättra snabbare själv”, svarade In utan att ta blicken från mannen.

”Sant”, sa Jinni efter att ha funderat ett par sekunder. ”Men jag hade ändå uppskattat gesten.”

”Vill du att jag ska klättra upp och plocka en blomma åt dig?” frågade In roat.

Jinni skrattade och de vände återigen uppmärksamheten mot den klättrande mannen som nu hade kommit en bra bit upp. Han hade stannat till, förmodligen för att hämta andan och för att söka efter den bästa vägen. Mannen tittade ner mot kvinnan som satt på stranden och följde hans klättring. Han vinkade mot henne och sträckte sig mot en urgröpning strax till vänster om honom.

Det var då något gick fel. När han sträckte sig ut för att kunna nå urgröpningen gled hans ena fot av avsatsen han stod på. Mannen lyckades få tag i en utskjutande del av klippväggen med sin ena hand, men tappade samtidigt greppet med sin andra, och han föll av avsatsen helt. Han blev hängandes i en hand och vred sig panikslaget när han förgäves sökte efter något nytt fäste. In, Jinni och kvinnan reste sig upp samtidigt, men kunde inte göra något annat än att se på när mannens fingrar sakta förlorade sin styrka och slutligen tappade greppet.

Han skrek inte, utan föll i tystnad, men kvinnan skrek för honom. Det var högt och panikslaget, men dränktes helt kort av det otäcka ljudet av mannens kropp som slog emot stenarna. Kvinnan rusade fram till sin älskare och kastade sig ner bredvid honom. Hon lyfte upp hans huvud i sitt knä. Hans blonda hår var rött av blod, och hans rygg var böjd i en onaturlig vinkel.

In och Jinni hann fram i tid för att se hur mörka sprickor formades på mannens hud. De spred sig hastigt ut från hans sår tills de täckte hela hans kropp. Mellan sprickorna blev huden grov och kornig. Det var som om mannens kropp tömdes på all vätska. Hans viga, livfulla kropp föll sönder i en hög med sand.

Det hela hade gått på ett ögonblick. Ena sekunden höll kvinnan sin blödande älskare i sina armar, och i nästa sekund fanns han inte längre kvar. Hon stirrade chockat på sina händer som var täckta av en blandning av sand och blod. Tårar rann i strida strömmar från hennes ögon och hon vände ansiktet mot himlen och skrek ut i sorg och smärta.

Hon talade inte när Jinni och In efter en lång stund lyckades få henne på fötter. Hon följde dem i tystnad, och lät dem leda henne in mot byn. De tog henne till en tom hydda som brukade användas av någon av Solbris otaliga gäster och bäddade ner henne i sängen där inne. Jinni stannade hos kvinnan, medan In gav sig ut för att söka reda på byäldsten och berätta vad som hänt.

Under de kommande veckorna kom kvinnan – som visade sig heta Cinya – sällan ut ur hyddan. Hon hade anlänt med sin älskare ett par dagar tidigare, men ingen i Solbris tycktes veta vad han hette, och Cinya var inte heller speciellt hjälpsam på den punkten. Det enda alla tycktes veta om dem, var att de verkade ha outtömliga och heta känslor för varandra. De hade varit artiga och trevliga mot alla de hade mött men i övrigt hade de tillbringat sin tid med att ägna sig åt varandra.

Cinya höll sig i hyddan under den tid som följde efter olyckan. Hon åt sin mat i ensamhet och talade inte med någon. In och Jinni stannade kvar i Solbris och besökte henne varje dag. Cinya lät dem visserligen komma in men gjorde sällan mer än sitta tyst och stirra i golvet under deras besök. När de slutligen gick, kröp Cinya tillbaka ner i sängen och fortsatte gråta.

Tre veckor senare visade Cinya inga tecken på att må bättre, men In och Jinni fortsatte ihärdigt med att besöka henne. Olyckan hade skakat alla i byn, och så vitt In visste var det första gången någon hade avlidit av annat än naturliga orsaker. Hon tänkte tillbaka på vad Un hade sagt när de grundade Solbris, om ghulim som inte var lyckliga, och undrade om Un kunde känna Cinyas sorg.

När In och Jinni försiktigt knackade på dörren till den lilla hyddan en morgon möttes de som vanligt av tystnad. Det tog vanligtvis Cinya en stund att samla sig tillräckligt för att släppa in dem, men den här morgonen förblev dörren stängd. Efter ett par minuter knackade In återigen på dörren, men ingenting hände. Hon öppnade dörren på glänt och kikade in genom springan.

”Cinya?” sa In försiktigt. ”Är du där?”

Det kom inget svar, och In öppnade dörren helt och klev in i dunklet. Jinni följde tätt efter. I ljuset från dörröppningen kunde de se Cinya som låg under filten i sängen, men någonting var fel. Personen i sängen låg onaturligt stilla, och de enda ljuden som hördes var Ins och Jinnis andetag.

”Cinya?” upprepade In och tog ett par steg fram till sängen.

In sträckte ut handen, och med en försiktig rörelse lyfte hon undan den tunna filten. Hon fick en skymt av en kvinnas form som hastig föll sönder inför hennes ögon. In och Jinni stirrade ner mot sängen och försökte ta in vad det var som de hade framför sig. Det som en gång hade varit Cinya, var nu – precis som hennes namnlösa älskare – inget annat än en hög med sand.