Kapitel 1

2009-09-12 av Aengeln

Mörkret bredde ut sig över Tomheten. De två vred sig, trängde in i varandra, som i någon sorts grotesk kärleksförklaring. Två kyliga företeelser, en perfekt symbios. Det fanns inget avstånd, inget som kunde berätta var Tomheten började eller var Mörkret slutade. Avstånd hade ändå varit meningslöst eftersom ingen fanns att begrunda det. Tomheten var antingen oändlig eller obefintlig. På samma sätt var Mörkrets existens. Det kanske hade funnits i en evighet eller så hade det uppstått bara ett ögonblick tidigare. Avsaknaden av tid var lika påtaglig som frånvaron av avstånd, så Tomheten och Mörkret var alltet. De två kompletterade varandra i sin egen definition av tid och rum.

Dunk!

Men i totalt mörker kan den minsta lilla ljusglimt utgöra skillnaden mellan natt och dag. När ingenting finns att tillgå, och när tomheten är överflöd kan inspiration få fäste. Där, mitt i det absoluta Ingentinget, i det mörker som är självaste definitionen av avsaknad, där föddes Drömmen.

Dunk!

Drömmen, en rå önskan om att få finnas, var ett hån mot den rådande ordningen. I samma ögonblick som den blev till, så vände sig Tomheten mot den…

Dunk!

… pressade ner den i ett desperat försök att hindra den att existera. Drömmen slingrade sig undan, drog sig mot ljudet. Den sökte desperat något att få fäste i, någon med makt att ge den form. Tomhet eller inte, med Drömmen kom även ett kärl…

Dunk!

… en väg bort från ingenting.

Dunk!

Un kunde höra sina hjärtslag. Drömmen måste ha varit intensiv, och hon kunde fortfarande se den framför sig, förstå hur världen kunde vara platsen hon ville att den skulle kunna vara. Omtänksamhet. Värme. Lycka. Det hela var så enkelt, att det var helt obegripligt att saker och ting inte redan fungerade på det viset.

Un log, och sakta men säkert kämpade hon sig upp mot vakenheten. Långsamt och metodiskt. Hon insåg att hon måste ha sovit djupt eftersom hon fortfarande uppfattade sig som distanserad från verkligheten omkring sig. Hon kunde inte känna vad det var hon låg på eller ens sin egen kropp. Det kändes som om hela kroppen var bortdomnad, som att alla delar av henne bara var en vag förnimmelse av vad hon visste borde vara där.

Un lyfte sin högra arm. Hon hade visserligen inte någon känsel i den, men hon märkte ändå av ett visst motstånd, som om armen i alla fall hade en vikt. Alltid något. Med nästan överdrivet försiktiga rörelser förde Un upp handen och trevade med fingertopparna mot ansiktet. Ingenting. Det tog visserligen emot, men inte ens den känsliga huden på kinderna tog någon notis om att den precis blivit berörd. Samma sak hände när hon drog fingrarna ner över halsen, överkroppen och så långt ner på benen som hon kunde nå utan att röra sig mera.

Un beslutade sig för att hon definitivt inte hade vaknat ännu och fokuserade sig istället på att organisera tankarna. Det var gott om tankar och många frågor som rörde sig i Uns huvud. Problemet var att hur mycket hon än ansträngde sig, så kunde hon inte sortera ut några minnen som kunde hjälpa till att besvara dem. Det var som om hela gårdagen var borta, som om den aldrig hade hänt. Ännu längre tillbaka fanns inte heller några referenspunkter. Allt var blankt.

Paniken vällde upp inom henne samtidigt som insikten kom. Det värsta var inte att hon inte hade några minnen, att hon hade blivit av med dem. Det hade varit skrämmande, men det hade inte kunnat mäta sig med sanningen som hade uppenbarat sig. Det fanns inga minnen, eftersom hon inte hade existerat tidigare. Om hon inte funnits tidigare, så existerade hon troligen inte nu heller. I alla fall inte fullt ut.

Un ville skrika, men inget ljud kom ut, inte ens en viskning. Hon insåg med förskräckelse att hon inte andades och att försöken att göra det inte hade någon effekt. Det fanns ingen luft, och Un trodde inte hon hade kunnat nyttja den även om den hade funnits. Till och med de hjärtslag, som hon trodde att hon hade hört tidigare hade tystnat. Un kämpade för att kunna vrida sin kropp, komma loss ifrån inbillningen som höll henne. Men det fanns ingenting att kämpa mot, vilket bara fick henne att anstränga sig ännu mer. Vart hon än sträckte sig, så tog verkligheten emot. Den ville inte ha henne, tomheten var ordning, och den minsta lilla partikel hade inneburit ett element av kaos i ett annars perfekt universum.

En bild från hennes dröm fick av någon anledning fokus i Uns huvud. Sand. En sanddyn i solen. Den låg under en blå himmel, och med lite fantasi kunde man ana något vid horisonten. Un visste att platsen inte fanns, men hon brydde sig inte om det. Den var det närmaste substans som hon kunde uppbringa och hon klängde sig maniskt fast vid den. Den var som ett ljussken, som lyste upp tomheten i Uns minnen.

Efter en tid som kändes som år – och Un var den enda vars uppfattning av tid räknades – kände hon att någonting hände inom henne. Den mentala bilden av öknen fick några få sandkorn att manifestera sig i verkligheten, långt inom vad Un hoppades vara henne själv. Men det räckte. Helt plötsligt fanns något fast i Ingentinget, och Un kände att maktbalansen skiftade i hennes riktning.  Hon fokuserade på den lilla mängden sand och trevade ut mot den med sin vilja. När hon kände att den började hitta sitt mål, lät hon den tränga in och beblandas med sanden, sakta och fumlande tills sanden och viljan var en och samma.

Därefter började hon skifta sitt fokus mot vad det var hon ville uppnå. En kropp, en fast, solid och högst verklig kropp. I början gick det trögt, sanden gjorde hennes vilja tung och svår att förflytta, men Un var stark. Hon hade hittat en öppning, och desperationen gav henne styrkan hon behövde utnyttja den till fullo.

Un erinrade sig vad hon hade sett i Drömmen. Kärlek och ömhet, ja, men det var alltför abstrakt för hennes syften. Vilka var det hon hade sett? Vilka var det som älskade? Människor. Män och kvinnor som levde och frodades. Vackra och starka. När insikten väl kom så var den så självklar att hon knappt förstod hur hon hade behövt leta. Det var därifrån hon tog inspirationen till att forma sin kropp, och till att forma sitt sinne.

Med en enorm viljeansträngning började sanden att förändras. Sandkornen flyttade sig närmare varandra och sammanfogades till ett enda stycke. Samtidigt började färgen skifta. Un kände att det hände, även om det inte fanns något ljus att se med. Den gyllenbruna ökensanden blektes och blev vit, och övergången mellan sand och ben var så mjuk, att det var omöjligt att säga när den första försvann och den andra tog dess plats.

Men Un hade skapat sig början till en kropp. Ett mikroskopiskt benfragment, men för Uns fritt svävande sinne var det som ett tungt ankare. Och nu visste hon vad som behövde göras. Mer sand slöt sig till den första och för varje korn hon frammanade blev det lättare och lättare. På samma sätt blev förändringen från sand till ben, kött och blod något helt naturligt. Hon ville skratta högt.

Men med kroppen kom ett pris: Smärta. Uns halvfärdiga kropp hade ännu ingen hud, och nervändar, som tidigare på sin höjd varit en inbillning, vaknade till liv, fullt exponerade mot kylan från tomheten. Och sanden fortsatte komma. Den fortsatte bildas lång inne i Un men där det tidigare hade funnits löst hopsatta benbitar, fanns nu kompakt kött. Sanden pressades upp genom henne. Mer sand än vad hon kunde hantera slipade den färska kroppen från insidan. En del smälte till hud men ännu mer fortsatte ut runt omkring henne. Ett hav av sand som växte snabbare och snabbare i alla riktningar.

Sand fullkomligt vällde fram och slet upp stora sår över hela Uns kropp. Sår som omedelbart läkte men var inte desto mindre smärtsamma. Hon kippade efter andan och upptäckte till sin förvåning att det fanns något att andas in. Luft fyllde Uns lungor för första gången och hon pressade ut den i ett långt, övermänskligt vrål. Med vrålet kom kraft. Rå energi i form av eld exploderade ut från henne. Sanden allra närmast smälte och började glöda, men den enorma hettan hade ingen som helst effekt på Uns kropp. Sandflödet åt sidorna upphörde abrupt och blev tillsammans med hettan en gigantisk fontän, som kastade smält glas rakt upp från Un.

Hon skrek fortfarande, trots det faktum att hon för länge sedan tömt sina lungor. Un pressade upp sina ögon. Ljuset från elden bländade henne och tårar vällde genast upp. Tårar som omedelbart förångades, så snart de hade bildats. Un förstod att hon inte hade mycket energi kvar inom sig, och insikten kom som en lättnad. Både sand och eld avtog i sin massflykt i takt med att det började svartna för hennes ögon.

Det sista Un såg var ett glödande klot av glas på himlen som kastade ljus ner över henne. Sedan blev allt oviktigt, och hon föll ner i en svart, vilsam medvetslöshet.